hkankerosblogg.blogg.se

I den sångbok som vi använder när vi samlas till ordets hörande eller sångstunder, finns otroligt fina och talande sångskatter. En som är värd att presentera är nummer 204. Här är de tre första verserna. Vill du som redan har Jesus som din frälsare dela med din rikedom till andra som inte äger det samma, så är dessa verser till hjälp om egna ord saknas.

 

Var går vägen, var går vägen till ett nytt Jerusalem?

Var går vägen, var går vägen till ett evigt himmelskt hem?

Den har Herren Jesus vandrat, korsets tunga väg så svår,

för att alla de som söker evigt hopp här finna får.

 

Säg mig, var är det Han vandrar, var går Jesus nu idag?

Säg mig, var kan jag få höra än Hans röst, jag är så svag?

Rösten kan du än få höra där Hans ord förkunnas fritt,

där Hans barn tillsammans kommer är Han uti deras mitt.

 

Är det många, de som vandrar denna väg uppå vår jord?

Herrens Ande råder alltid där man tar emot Hans ord,

där man hjälpa vill varandra, bördorna tillsammans bär

och där blodets röst får ljuda; synderna förlåtna är.

 

Är du vilseledd? Egentligen omöjligt att svara på frågan om man inte sett alternativa vägar till målet. 

 

Nu på Trettondag Jul läser vi i om de vise männen från Österlandet som kom till Betlehem för att hylla den nyfödde Judakonungen. Vi har alla läst hur det hittade dit och vilken omväg de tog via Jerusalem. Sist och slutligen var det stjärnan som stannade ovanför huset där Jesusbarnet låg. 

 

Stjärnan har alltid varit symbolen för Guds ord. Det är endast genom ordet man leds till Jesus. Paulus beskriver det tydligt och klart i Rom.10 hur man genom Guds ords predikan kommer till tro. För att bevaras på vägen som leder till himmelen, måste man följa stjärnan, Guds ord och inget annat. Frånvaro från Guds ord är som att köra bil i mörker utan belysning, det slutar oftast i diket.

 

Genom alla tider har själarnas fiende djävulen försökt locka människor bort från den smala himlavägen. Redan under den tid Jesus föddes hade fariséerna och de skriftlärda blivit vilseförda i egenrättfärdighet. De hade förutom Guds bud tillfogat egna stadgar och genom dessa försökte de ha kontroll på varandra och vanligt folk. Tänk att de visste allt som de vise männen behövde veta om den nyfödde Judakonungen. Ändå for de aldrig till Betlehem själva. Orsaken var att de hade Guds ord OCH något annat.

 

Ordet OCH passar inte att skriva efter Guds ord. Då blir det två stjärnor att följa och osäkerhet uppstår. Man har hört att "vi har Guds ord och traditionen", "vi har Guds ord och påven", "vi har Guds ord och kyrkofäderna", "vi har Guds ord och predikanterna" eller "vi har Guds ord och det som man predikade förr i tiden".

Om det blir fel är det ofta orsakat av att man lägger något annat före eller jämsides med Guds ord. Ändå så läser vi i första budet att "du ska inga andra Gudar ha jämte Mig". Vi ska alltså inte ha något annat på samma nivå som Gud och Hans ord. Allt som skrivs och sägs utöver Guds ord måste prövas i Guds ord ljus. Det spelar ingen roll om det är Påven, de gamla kyrkofäderna, predikanter, präster, mamma eller pappa som sagt det. Allt som skrivs och sägs måste komma efter Guds ord och prövas i skuggan av detta. Åktheten blir bäst kontrollerad om det får prövas som Petrus skriver i sitt första brevs första kapitel.

 

Vi får alla ransaka oss själva om det räcker för mig med bibeln som min ledstjärna, endast denna betlehemsstjärna leder oss rätt. Vilseförd blir man om något annat hamnar jämsides eller före.

 

 

Efter att barn från väckelsen stannade hemma från temadagarna om HBTQ i Pajala högstadium, så gick mediadrevet igång ordentligt. Själv blev jag intervjuad av lokalradion. Andra har intervjuats av andra medier. Någon tid efter detta skedde en ännu större sak i detta sammanhang i grannlandet Finland. Ett stort steg togs där närmare den svenska nivån på eländet, i och med riksdagens omröstning om fortsatt arbete med lagändringen.

 

I ett samtal med rektorn i Pajala skola innan temadagarna, sa jag att svenska kyrkan tillsammans med några få grannländers kyrkor än så länge står ensamma bland världens alla kyrkor och religioner, på den sida som godkänner vigslar av samkönade. På något sätt försöker man få fram en bild av att väckelsen är annorlunda och ska stå ensamma och skämmas för sitt ställningstagande. I stället om man lyfter blicken globalt så hör svenska kyrkan till en minoritet bland världens alla kyrkor.

 

Bara för ett par generationer sedan så var det helt naturligt, även för hedningar, att mörkrets makt och krafter var det samma som djävulens verk. Nu när man hör media ta upp frågor kring den sexuella friheten om att leva som gifta utan att vara gift, att skydda sig mot graviditeter, att ha rätt till att göra aborter, att få rätt att följa sin sexuella läggning (HBTQ-frågan), så kommer det fram ett påstående att det finns mörka krafter som försöker hindra denna frihet, alltså de bibeltrogna föräldrarna.

 

Tänk vilken mäktig kraft djävulen har, på några årtionden har han, från att i tusentals år varit mörkrets furste, blivit avklädd sitt mörker och numera är de som försöker följa bibelns ord iklädda mörkrets klädnad. Inte konstigt att man hör rykten om att man från afrikanskt håll planerar att skicka missionärer till Sverige.

 

En fråga till oss bibeltrogna, ska vi vänta på afrikanerna eller ska sätta igång själva? 

Dagens evangelietext passar bra till fars dag.(Joh.4:46-54) Mannen som jobbade hos kungen är ett exempel på en pappa som har omsorg om sitt barn. Det som berör äkta faderskänslor, är när ens barn mår dåligt. Visserligen tar det hårt när barnet är kroppsligt sjukt, särskilt om man tvivlar på att det ska överleva. Vad som är ännu värre, är när man som kristen pappa och mamma ser sitt barn må andligen dåligt. Barnet vill inte mer komma och lyssna på Guds ord i bönhuset, kyrkan eller ens på sommarmöten. Sången som ljöd så klart och vackert innan tonåren har tystnat. Reaktionen på frågan om han/hon ska med till bönhuset eller kyrkan skär som en vass kniv i hjärtat, total nonchalans och kanske till och med ett hånleende. Den unges vänner har bytts ut mot sådana som man aldrig sett eller bara hört talas om. Kanske har föräldern hämtat sitt barn från tråkiga platser där man hittat honom eller henne drucken eller drogpåverkad. Ja det är då som skuldkänslorna rasar över en pappa, varför har jag misslyckats så här?

 

Detta bibelställe visar oss pappor att vi alltid får vända oss i tro och förtroende till Jesus. Han har lovat att den troende som inte tvivlar skall få allt som han ber.(Matt.21:22) Vi pappor borde be om mer förstånd att förklara kristendomen för barnen medan de är små. Kanske vi borde ordna med föräldrautbildning i att enkelt förklara kristendomen för barnen. Många gånger får man höra att barnen säger att de inte förstår det som predikas. Detta är något som predikanter och tolkar måste ta som hemläxa, för barnens och ungdomarnas bästa. Även som pappa måste man stanna upp och prata med våra barn och fråga dem vad de har förstått av det som predikas. Den andliga betydelsen ska genom Anden förklaras i de ungas hjärtan, men de bokstavliga orden ska förklaras med ordkunskap. Vi tolkar ju från ett språk till ett annat för att en del av församlingen inte förstår. Dagens barn och ungdomar växer upp i ett samhälle där många ord sällan eller aldrig användes i vardagen, vilka man får höra i bönhuset och kyrkan. 

 

Som pappa kan man ge många gåvor eller pengar till sina barn, men tron kan vi inte skänka till eller tvinga på ett barn. Detta måste komma från Gud. Vi kan endast berätta om Jesu kärlek och låta den kärleken speglas via en svag förälder. Vi kan med ödmjuka och förlåtande sinnen visa vad vi fått från vår himmelske Fader och ge dem en aning om hur mycket Jesus älskat oss. Vi får visa dem vad Gud vill att vi ska göra och vad Gud blir ledsen över om vi gör.

 

Det bästa minnet ett barn kan ta med sig i tonåren och vuxenlivet, är hur skönt det var att få somna med ett gott samvete som huvudkudde och att de sett hur glada föräldrarna var när de fick predika barnets synder förlåtna i Jesu namn och blod.

På bröllop sjunger man ofta en sång som börjar: "O gode Gud i himlen" I en av verserna sjunger man i en bön för brudparet att "låt nöden fostra dem". Det kan låta konstigt i mångas öron att man önskar nöd för brudparet, men det finns en djup erfarenhet hos den som diktat denna sång. Många äktenskap har räddats och blivit lyckligare då man gått igenom många prövningar.

 

Jag skulle vilja koppla denna bild till en kristens resa på väg till himmelen. Hur fostras vi för att komma närmare vår blivande himmelska brudgum? Jo även här är det nöden som fostrar bäst. Från början gäller det den som väcks i sitt otrostillstånd som vi ser i exemplet om den förlorade sonen.  "Men när han hade gjort slut på allt, kom en svår hungersnöd över det landet, och han började lida nöd."(Luk.15:14). Under vandringen som kristen på himlavägen lider den nya människan då köttet med hjälp av världen och djävulen tar överhanden i människan. När man med Andens hjälp med Guds ords stöd, upptäcker att man blivit lurad ut på svag is, d.v.s. hamnat i synd, så blir det nöd. Det blir nöd om den ödödliga själen, ska det bära eller brista denna gång? Man börjar ropa på hjälp. Denna nöd fostrar en kristen till att komma ännu närmare sin Frälsare. Stänger man däremot sina öron för Andens röst och vill man inte höra Guds ord, då finns en stor risk att man fortsätter längre ut på den svaga isen, utan att det blir nöd. Paulus skriver ju i 2.Kor.1 om den nyttiga bedrövelsen eller nöden för en kristen. T.o.m. hedningar kan hålla med om att det är lättast att njuta av hälsan, strax efter att man varit sjuk. Så är det också med syndens sjukdom som orsakar nöd och bedrövelse. Då allt har blivit förlåtet så finns orsak att tacka Gud.

Är du tacksam? Kanske en känslig fråga. De flesta kristna kommer nog att svara att i detta finns det bristfällighet. Vad är det som kan ge kraft till tacksamhet? Jo, då när man fått känna att man får något man precis just nu behöver allra mest. T.ex. när man har samvetskval och vill lägga bort det som tynger. Tänk vad bra att ha någon som man har förtroende för eller får träffa den man gjort ledsen. Där står eller sitter den som gärna vill vara präst i det heliga prästerskapet.(1.Petr.2:1-9). Där får du göra det som står i 1.Joh.1:9. Då får den andre gör det som står i Ef.4:32 och Kol.3:13, nämligen förlåta den andre. Jesus har ju själv sagt att vi skall förlåta varandra efter att Han lärt oss be Fader vår.(Matt.6:14-15) Detta är den största anledning till tacksamhet, nämligen att vi inte behöver bära syndabördor. Vilken stor tröst att få höra med egna öron att synderna är förlåtna i Jesu namn och kraft av Hans blod.(Kol.1:20).

 

Tacksamhet borde sedan ge näring till givmildhet. Tänk att du fått så mycket av Gud, borde du inte då känna lust att dela med dig av det du fått. Särskilt när du fått det av nåd, d.v.s. utan att prestera något. Det enda du gjort är att byta dina synder, tillkortakommanden och brister mot förlåtelse som bereder dig plats i himmelen och ett evigt liv. De mest fantastiska är att ju mer du delar med dig av det du fått, desto mer glädje blir det för dig ifall andra tar emot det du delar med dig av. I praktiken är det att du vill bjuda andra att komma till kyrkor och bönhus för att höra Guds ord, du vill att andra ska få det du fått. Det är endast genom Guds ord som tron kan skänkas till en människa. 

 

I det timliga livet får du ju mindre själv om du delar med dig av t.ex. en påse godis, men i Guds rike är det precis tvärtom. Delad glädje är dubbel glädje. Vi har verkligen orsak att be Gud om att Han påminner oss att vara tacksamma och att Han påminner oss att dela med oss. Det finns tyvärr så enormt starka krafter som vill hindra oss till detta, nämligen via själarnas fiende djävulen. Han vill inte att vi ska varken vara tacksamma eller dela med oss. Djävulens bästa knep är att få oss att minska på kontakten med Guds ord. Han säger att det är bättre med en predikan än två, läsa bibeln varannan dag än varje dag eller en värdslig sång istället för psalmer och sions sånger. Nästa steg är att göra kontakten med Guds ord glesare och glesare. Snart får han oss otacksamma och då delar vi inte med oss. Se där, då kan djävulen fira ytterligare en seger. 

 

Låt oss därför uppmana varandra att flitigt umgås med Guds ord genom lyssnande, läsande och med hjälp av att sjunga Herren till ära.(Kol.3:16, Ef.5:19)

Visste du att du är en ängel? Jodå, ifall du är troende och bekänner dig vara en kristen, så är du en ängel när du besöker eller kontaktar en annan kristen. I Hebr.13:2 läser vi att vi får änglar på besök om vi tar emot gäster. Hur ska vänner och bekanta kunna få gäster om inte du far till dom och besöker dem? Hur skulle den slagne mannen fått hjälp om inte den barmhärtige samariten, som var lik en ängel, hade stannat på Jerikovägen?

 

Många gånger säger man att han eller hon har blivit så osynlig på sammankomsterna i bönhus och kyrkor. Man har sett och hört att personen väljer andra vänner och andra samlingplatser där Guds ord saknas. Hur är det? Har du varit och hälsat på hos denne? Har du stannat vid "Jerikovägen", eller gick du förbi? Känner du igen dig i prästen eller leviten? Känns det jobbigt att fråga varför personen inte varit i kyrkan eller bönhuset?

 

Tänk att just du har fått allt timligt såväl som andligt som gåva av Gud. Du har fått höra att Jesus har lidit, dött och uppstått just för att du ska få dina synder förlåtna. Du har fått höra att Jesus farit upp till himmelen just för att du ska få en plats i himmelen. Tänk vilken kärlek du har fått känna från din himmelske Fader. Tänk att du ska få ärva så mycket utan att prestera någonting. Inte kan man väl bli egoist när man fått så mycket och känner sig totalt ovärdig att få så mycket. Det borde väl sprudla av kärlek mot andra hos dig när ditt hjärtas bägare flödar över.

 

Just du kan vara en ängel för sådana som inte har det så lätt som kristna. Många gånger lever ungdomarna, som vuxit upp i kristna hem, i ett osäkert tillstånd vid en viss ålder. Man har kanske inte riktigt förstått vad det innebär att vara kristen. De kanske känner sig inlåsta och tvingade till något de själva inte känner sig bekväma i. Man förstår inte som ung att det pågår en inre kamp mellan den gamla och nya människan. Ungdomarna luras att endast tänka sig leva just idag och njuta av stunden. Djävulen vill få dom att inte tänka på konsekvenserna för resten av livet och evigheten.

 

Du kan knäppa dina händer och be Gud att han gör dig till ett redskap i Hans hand. Du som är ung kan vara en ängel som tillfälligt lämnar alla dina kompisar och går och frågar hur det står till med honom eller henne som inte har lika lust att följa med dit de kristna är på väg. Som äldre kan du vara en ängel eller som den barmhärtige samariten vilken stannar när han ser någon vara sårad vid sidan av vägen.

 

 

Jag lyssnade häromdagen på en intressant bibelförklaring. Det handlade om att vara jordens salt. Jesus säger ju i bergspredikan att vi som kristna är jordens salt. Han som förklarade saken gick djupare in på detta och kom fram att vi kristna genom tron och gärningarna tillsammans är jordens salt.

Salt består ju av en kemisk förening av natrium och klor. Ensamt är varken natrium eller klor så hälsosamt, men tillsammans i en kemisk förening blir det en bevarande substans som kallas salt som hindrar förruttnelse.

 

Tänk vilken fantastisk bild av en kristen som lever av tron som är en gåva av Gud. När tron är av Gud så blir frukten goda gärningar. Är tron en produkt av något eget, byggt på förnuft eller något man efterapar, blir det falskt och de goda gärningarna uteblir. Blir gärningarna gjorda utan trons kraft blir det något som liknar fariseism. Vi har ju läst på många ställen om Jesu beskrivning av fariséerna, alltså ingenting att sträva efter.

 

Hur kan den rättfärdige leva av tro? Jo genom att inte ha något själv att komma med. När man som stor syndare vill till himmelen och helt och hållet är beroende av Jesu försoning i lidandet, döden och uppståndelsen, då får man tron som gåva. Det vill säga, att man är lika mycket värd i sig själv som den ångrande rövaren på korset eller den förlorade sonen, då skänker Gud tron som en gåva. 

 

Tron utan gärningar är en död tro säger aposteln Jakob. När vi har den levande tron som drivkraft, blir gärningarna utförda utan att vi själva anstränger oss i vårt kött. Vi bler ledda av anden till att utföra gärningarna, exempelvis som Filippus blev förd till den etiopiske kamreren / hovmannen. Gärningarna utförda i tron får vi uppräknade på den yttersta dagen då vi frågar, Herre när såg vi dig hungrig, naken o.s.v.

 

 

Vi läser i Matteus 18 om tjänaren som var skyldig tiotusen pund/talenter till kungen. Han nekade inte sin enorma skuld och begärde att kungen skulle ha tålamod med honom, ja han ville till och med betala tillbaka det. Kungen såg och märkte hur hopplöst det såg ut och efterskänkte skulden.

Som detta skriftställe alltid har förklarats, jämför vi de tiotusen punden med den enorma otrons skuld som hedningen eller den förlorade sonen/dottern ångrar och får förlåtet av den himmelske konungen. 

 

Man kan se ett annat bibelställe som påminner om samma sak. I Lukas 17 läser vi om de tio spetälska som blev renade. Här har det också förklarats att spetälskan är det samma som otron. De tio spetälska varken kunde eller ville dölja sin sjukdom då de ropar till Jesus och frågar om hjälp att bli rena från sjukdomen. Alla blev botade på väg till prästerna.

 

Om de bägge texterna skulle ha slutat där jag klippte dem, så skulle allt varit gott och väl med såväl tjänaren som med de tio spetälska. Alla elva hade otrons skulder och sjukdomar. Alla elva bekände sin otro. Alla elva fick skulden/sjukdomen efterskänkt/botad. Dom bekände sin synd, frågade om förlåtelse och fick synden förlåten. De hade ju gjort en så kallad bättring.

 

Men nu får jag eller någon annan inte klippa och klistra i Bibeln, vi måste ju läsa vidare. Tjänaren blev ju inte kristen trots sin så kallade bättring. En kristens kännetecken är ju ett förlåtande hjärta. Inte heller alla tio spetälska fick höra orden ur Jesu mun "din tro har frälst dig". De hade ju också gjort en så kallad bättring då de bekänt sin synd, bett om förlåtelse och blivit av med otros-spetälskan. Det viktigaste kommer så väl fram här, en av de tio blev frälsta. Inte endast med bikt utan det var tron som också behövdes för att han skulle bli frälst.

 

Vi kan med ledning av dessa två bibelställen konstatera att det är skillnad på ånger och sann ånger över synden. Jag har hört att en del själavårdare tillägger, "om du tror det så har du det", efter att de förkunnat syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod till en otroende människa. När man tror det så ikläds man Jesu rättfärdighetsklädnad eller med annat ord felfrihetsklädnad. Inför Gud på den yttersta dagen kan man inte komma med egna trasiga kläder eller ens små trådarav något eget på sig. Då duger endast Jesu rättfärdighetsklädnad som vävdes på golgata. Där fick Han stå ut med det som vi borde ha straffats med.

 

Även för barndomskristna eller de omvända hedningar och förlorade söner och döttrar gäller samma sak. Vi får inte bygga på vårt görande och sägande när vi känner synden svida på vårt samvete, utan endast till etthundra procent på Jesu försoningsverk i Hans lidande, död och uppståndelse. Detta är att leva som bättringsgörare. Själarnas stora fiende, djävulen vill få oss att bygga på hur vi gör och på vad vi säger när vi begär om syndernas förlåtelse.

 

Det finns sådana som bekänner sig som kristna och är rädda vid t.ex. åskväder. De tänker att om blixten slår ner i huset så dör jag, tänk om jag inte hunnit bekänna de sista synderna och fått höra dem förlåtna! Jag stackare hamnar då i helvetet! De kallar sig kristna och är rädda för att dö! Här har djävulen lyckats förvilla människan att bygga på egna gärningar och inte på Jesu fullkommliga gärning. Luther säger att vi inte ska tänka så mycket på vår syndabekännelse utan desto mer på det vår biktfar säger när han predikar synderna förlåtna. En rättfärdig människa som lever av tro, lever i ständig förlåtelse. Han eller hon vill inte bära på redan förlåtna synder och längtar efter att få höra vittnesbördet ord i evangeli predikan.

Det var ett tag sedan jag skrev, men nu får det vara nog med uppehåll.

 

Om du idag går på gatan i en stor svensk stad och gör en undersökning bland alla du möter, där du frågar vad "att göra bättring" betyder, så får du säkert många "jag vet inte" svar.

 

Hur ska man som van bönhus- / kyrkobesökare förklara vad bättringsgörande betyder? Med dagens språkbruk kan man lätt uppfatta det som att man ska bli en bättre människa. Jag kom att tänka på det när jag läser Jesaja bok, kapitel 55. Här finns ju bibeln till hjälp för att förklara ordet bättring. I vers 6 står det "sök Herren medan man kan hitta Honom, kalla på Honom när Han är nära." Detta är ju det första viktiga steget, man söker något som man inte har, annars behöver man inte söka. Nu kommer nästa steg i vers 7 "Den ogudaktige ska överge sin väg och syndaren sina tankar och omvända sig till Herren." Bättring är alltså inte bara att omvända sig, utan det är också att upphöra sin färd på fel väg och inte ha synd mot Gud i sina tankar. Med andra ord, människan ångrar sina synder. Till slut kommer nästa steg när Gud förbarmar sig över syndaren och hos Gud finns mycket förlåtelse. Johannes skriver i sitt första brev vers 9 att "Men om vi bekänner våra synder, är Han trofast och rättvis att Han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet." Den synliga delen av bättringen kommer i viljan att få höra försoningens predikan.

 

I Romarbrevet 10 får vi lära oss att tron kommer av predikan och predikan genom Guds ord. Här ser vi att Paulus lär det samma som vi läser i Jesaja 55. I vers 3 står det "Hör så får er själ leva". Det kan alltså inte ske någonting utan att Guds ord predikas. Ett praktiskt exempel ser vi i Apg 10:43-44, Petrus predikade om syndernas förlåtelse genom Jesu namn och då föll den Helige Ande över dem som hörde. 

 

Sammanfattningsvis kan vi dra slutsatsen att människan måste höra ordet för att kunna väckas ur syndasömnen. Under ordet väcks ångern över sina synder. Detta leder till viljan att bekänna och få höra vittnesbördet om sina synders förlåtelse. Detta sker utan människans kraft, detta är helt och hållet Guds verk. Gud fyller inte ett halvfullt glas som innehåller något eget, Han ger sin nåd till den som är helt tom i sig själv, likt den ångrande rövaren på korset.

 

I dagens tidning fick vi stormötesbesökare en tankeställare. Rubriken: "Stormöte i det tysta" låter inte så bra. När våra stormöten arrangeras i småbyar och mindre tätorter i Tornedalen, så vet de flesta ortsbor om det utan att det annonseras. I en storstad blir det mer anonymt. Jag tänker mig att det är nog väldigt få som med vett och vilja försöker dölja och hålla tyst om att det är stormöte på gång, det bara blir så utan att man tänkt på det. I en stad har alla sitt eget att hålla reda på. I byn snackas det om allt och alla, men inte i en stad. När jag och min familj installerade oss på campingen intill mötesområdet, pratade vi med husvagnsägaren bredvid. Familjen var från Luleå och hade campingen som sitt sommarställe. De visste ingenting om mötet, men kände väl till väckelsen via arbetskamrater.

 

I väckelsen fokuseras det i första hand på att känna till Guds vilja om vad vi inte ska göra, d.v.s. om det som är synd, som en följd av detta fokuseras det på nåden och förlåtelsen för den som ångrar sina synder. Visst, detta är helt rätt. Vi läser dock flera exempel på hur de reagerade som blev botade från sjukdom och synd av Jesus och apostlarna. De prisade och lovade Gud, de kunde inte låta bli att berätta åt andra vad de fått vara med om. (Luk.7:17)  Öppna din bibel och läs denna vers. Ja, här finns mycket att ta till sig i eftertanke. Har vi orsak att dela med oss av vår glädje? Eller är vi verkligen glada över vad vi fått del av? Borde det inte flöda över av glädje när nåden rinner till?

 

När Jesus skulle lämna jorden så ville Han säga det som var viktigast till lärljungarna. Var det en sammanfattning av vad de inte fick göra? Nej, det var som vi alla vet en uppmaning om att sprida den lära som Jesus själv talat om till dem. De fick befallning om att missionera, d.v.s. att lära, döpa och lära allt vad Jesus befallt dem. Hur ofta vaknar jag och du på morgonen och tänker ut hur vi ska nå ut med detta glädjebudskap till andra människor? Borde vi inte i väckelsen fokusera lika mycket på mission som på synd och nåd? Vi borde varje morgon läsa de tre sista verserna i Matteus evangeliet. 

 

 

Att sparka på den som ligger skadad, det vill väl ingen som har ett normalt förstånd göra i nyktert tillstånd. Jag har funderat på hur man kan hantera en kristen människa som hamnat i synd. Först och främst så måste man se synden i ett bibliskt perspektiv. Det finns synder som nämns med namn i bibeln, dels i Mose lag, dels av Jesus själv (t.ex. i bergspredikan) samt av apostlarna i de olika breven. Detta är viktigt då det i kyrkohistorien i alla tider har dykt upp synder som inte nämns om i bibeln, men har hittats på av bl.a. större eller mindre påvar i den så kallade kristna kyrkan. På något sätt luktar det maktbehov då man fyller på med synder som inte finns mellan bibelns pärmar, man vill ha koll på församlingen att den samlas kring en själv. Den som gör som jag säger är inne och den som inte gör så är utanför.

 

Det finns tre olika sätt att hantera en kristen som fallit i synd. Detta gäller dig i egenskap av förälder, dig som kompis och nära vän eller dig som syskon. Sist men inte minst gäller det predikanter, präster, konfirmationslärare och söndagsskollärare.

 

För det första kan man se och höra vad som görs och sägs och inte bry sig. Man lägger sig inte i, trots att man känner personen eller församlingen bra. Man är bekväm, eller så vill man stryka medhårs så att det inte blir obekvämt. Man kanske t.o.m. tänker att det är väl inte så farligt.

 

För det andra så kan man reagera väldigt starkt med ett dömande hjärta. Man ser en medmänniska ligga slagen av synden och börjar sparka på den som redan ligger. Man möter en syndare med mörka blickar och med hårda ord. Man skrämmer dem som lyssnar på predikan eller på undervisningen. Man tror att en som är rädd lyder bättre.

 

För det tredje så ser och hör man vad som händer, känner sig ledsen över det, bemöter och tilltalar den som fallit i synd med en mild blick och kärleksfull stämma. Man frågar mer än man tillrättavisar. Man leder den fallne till att märka sitt fall själv som Natan gjorde med David. Man upprättar med saktmodig anda som Paulus skriver i Gal.6:1. Framför allt så visar man på Jesu kärlek mot en syndare. Den tvivlande Tomas blev inte utkörd från församlingen. Nej, istället sträcker Jesus fram sina genomstungna händer. Så ska vi också göra. Vi ska samla alla kring Jesus och inte kring oss själva.

 

Blir du rädd om du plötsligt får höra en främmande röst tilltala dig på en obekant plats när det är mörkt? De flesta med sina sinnen i full funktion blir skrämda. Barn kan börja gråta och de äldre reagerar med flykt eller med att gå i försvarsställning.

 

Som kristen har man alltid fått lära sig att det är skillnad på den gode Herdens, Herrens Jesu röst och en främmande röst. Vill man följa Jesus, så längtar man att få höra Hans röst och följa Honom dit Han går. 

 

Vi som inte är pensionärer har ofta liten erfarenhet av fårskötsel och ifall man prövat på det, så har fåren ofta varit innanför staket. Innan staketens tid så gick fåren helt fritt, men de var tvugna att ha en som vaktade dem för vilda djur, ledde dem till bete och förde dem till friskt vatten. Den personens ämbete var herde. Det har berättats från de länder som den gamla fårskötseln fortfarande är i bruk, att många olika fårhjordar rör sig på samma område. Varje fårhjord har sin egen herde och det mest fantastiska är att när en herde kallar på sina får, så kommer inga andra får till honom än hans egna. Fåren har nämligen ett känsligt hörselsinne.

 

Jesus visste i Johannes 10, att den tidens människor kände till fårens egenskaper, därför var det passande att avbilda Jesu efterföljare som får. Han säger ju att "Jag är den gode Herden och känner mina får, och de mina känner mig". När Jesus vill beskriva hur Han ska samla de sina utanför Israel, så säger Han att "de ska känna Min röst". Alla som hörde detta och kände till fårens egenskaper, förstod vilken kraft det finns i Jesu ord. Till och med en del av hedningarna ska omvända sig. När människan har fått nåd att ödmjuka sig till hundraprocentigt behov av Jesus, så beskriver han i vers 27 hur en kristen är. "Mina får hör Min röst och Jag känner dem, och de följer Mig."

 

Den gode Herdens röst är en kärlekens röst, den lockar med mild stämma och den varnar utan att hota och skrämma. En som skadat sitt samvete och känner sig ensam, övergiven och utan hopp för sitt eviga liv, blir överlycklig när han eller hon får höra den gode Herdens röst. I Joh.14:20 säger Jesus att Han ska vara i oss. Hur känner vi att Jesus finns i vår nästa? Jo vi får höra den gode Herdens röst genom vår troende syster eller bror. En röst som frågar varför du är ledsen? Varför du inte kan glädjas i sång och Guds ords hörande? En röst som uppmanar till att resa dig upp och ta fast i Jesu genomborrade händer som sträcks emot dig för att lyfta dig ur syndens dike. Jesus vill lyfta upp dig och likt en fåraherde ta dig upp på sina axlar och bära dig så länge du inte orkar gå. Den gode Herdens röst är förlåtelsens röst att du i Jesu namn och i kraft av Hans försoningsblod får tro dig salig ända in i himmelen.

 

Skänk ock mig o Jesus denna lycka som fördriver otrons mörka kval!

Må din bild du i mitt hjärta trycka till försäkran att du mig utvalt!

Gode Herde tänk därpå att fåren samlade vid evangelii ljud,

känner blott av rösten och av såren dig sin Herre och sin Gud.

                                                          C.O. Rosenius sions sånger 205:4

Det är ofattbart att människor inte börjar tvivla i sin starka otro, när man år efter år får uppleva att det som varit dött får liv igen. Man får uppleva att solen som knappt har visat sig under vintern, åter stiger högre och högre och värmer mer och mer. Hur kan man då säga att det finns ingen högre makt som styr detta? Hur kan man då tala om big bang och att allt bara blivit till av en slump. Den perfekta naturen som varje vår och försommar visar att den omöjligt kan förändras i all sin prakt utan att en skapare med makt utan gräns står bakom allt. Tänk att det som varit dött och kallt, åter får liv igen.

 

Det samma får man som kristen varje påsk uppleva hur lidande och död plötsligt förvandlas till seger och liv. Den kalla och mörka graven lyses upp av påskdagsmorgonens första solstrålar. Kvinnorna får där se och höra att graven är tom. Budskapet om att Jesus som de trodde var död, hade uppstått och var livs levande igen, kom säkert som en stor positiv överraskning för dem. Budskapet som de sedan förde vidare till Petrus och de andra lärljungarna, måste ha varit omvälvande för de tröstlösa männen som gömt sig för judarna. De fick bråttom att själv få se det, för det var svårt att tro det som kvinnorna berättade. Lika otroligt var det för dem som för en afrikan som första gången kommer från ekvator-trakterna till Lappland på vintern i trettigradig kyla och får höra att om fem månader sår man och skördar allehanda råvaror till matlagning på samma plats!

 

För Gud är inget omöjligt. Tänk att den ångrande rövaren som var helt säker på att allt var förbi och slut, fick höra att han skulle vara med Jesus i paradiset idag. Låt oss därför göra som kvinnorna och apostlarna, berätta åt alla vi möter att Jesus lever och Han vill att alla ska vara med Honom i paradiset, d.v.s. ha ett gott samvete genom att tro sina synder förlåtna genom Hans namn och kraft av Hans försoningsblod.

Har Laestadianerna uppfunnit det enskilda skriftermålet (dvs att be om förlåtelse av sin nästa) innan man går till nattvarden?

 

Skriftermål betyder bekännelse eller bikt innan man går till Nattvarden. Man hör sällan att i en församling, (förutom laestadianer) som är samlad att fira Herrens Heliga Nattvard (HHN), finns någon som har anledning att göra en personlig syndabekännelse och/eller önskan om att få höra om sina synders förlåtelse, innan man tar emot Kristi lekamen och blod. Jag minns ett stormöte i Hedenäsets sporthall. Kyrkans tidning var där och efter mötet var förberedelsen innan HHN publicerad som en stor bild på första sidan i tidningen. Jag förstod av publiceringen att detta inte var så vanligt. Om jag minns rätt stod det i bildtexten: Laestadianerna tvår varandras fötter. Det var hur någon närvarande hade förklarat beteendet för journalisten.

 

Som ung tänkte man att vi i väckelsen var speciella och sådan förberedelse innan HHN aldrig förekommit tidigare innan Laestadius levt. Men när man läste Martin Luthers kyrkopostillas predikan på Palmsöndagen, såg man att detta var helt och hållet Luthers uppfattning om skriftemålet eller förberedelsen innan HHN. Beteendet var alltså redan beskrivet på 1500-talet.

 

Jag skulle vilja rekommendera er läsare och i synnerhet er unga att läsa första delen av denna Palmsöndags-predikan. Man kan se hur Luther upptäckt att djävulen vill tränga sig in i det vackraste av allt. Först beskriver han hur påven tvingade folk att bikta sig, ja han t.o.m. förbjöd en som inte biktade sig att begravas i vigd jord. Sedan varnar han för att be om förlåtelse av sin bänkgranne eller annan person i kyrkan bara för att man ska göra det eller räkna bikten/skriftermålet som en god gärning. Jesus själv varnar oss att göra som fariséerna och be långa vackra böner på gatorna bara för att andra ska se hur duktiga de är. Det samma gäller även biktandet inför HHN. Luther skriver också att det är bättre att vara utan att be om förlåtelse och utan att gå till HHN än att ogärna göra det. Om det känns jobbigt att be om förlåtelse när andra ser och man gärna vill be om, så är det bättre att göra det innan HHN börjar på en enskild plats.

 

Luther håller den personliga bikten mellan två människor så högt i värde att det t.o.m. överträffar den allmänna predikan om syndernas förlåtelse. Det blir ett mer personligt möte med Gud. Ja han t.o.m. säger att fastän du hör samma sak i Nattvarden, så bör du inte förakta skriftermålet som blir personligt i ordet som sägs där. Luther vill att vi ska tacka Gud för att vi får höra det överallt. Jag får känslan av att Luther uppmanar oss att slösa med syndernas förlåtelse, vi ska gärna lyssna till den offentliga predikan om våra synders förlåtelse, vi ska gärna trösta oss i det personliga mötet med en präst eller en vanlig kristen bror eller syster där vi får möta Kristus från hjärta till hjärta i syndabekännelse och avlösning och vi ska gärna ta emot förlåtelsen i HHN och lyssna till instiftelseorden.

 

Luther uppmanar oss att inte hålla vårt uppräknande av synder i bekännelsen som viktigare än det vi får höra av den som vi öppnat vårt hjärta för, nämligen predikan om mina synders förlåtelse (avlösningen). Det är inte vår bekännelse som gör att vi förtjänar syndernas förlåtelse utan det är tron på Gud och tron på syndernas förlåtelse som hjälper. Tron är en Guds gåva och Gud ger inga gåvor till den som redan har något själv, utan endast till den som är tom på sitt eget, precis som den botfärdiga rövaren på korset. 

 

                  Så låt mig Jesus ständigt bo i syndernas förlåtelse

                  och ha min enda frid och ro i syndernas förlåtelse.

                  Ty blott i denna fasta stad, jag lever lycklig, trygg och glad.

                                                              Lina Sandell, Sions sånger 223:7