hkankerosblogg.blogg.se

Det är ofattbart att människor inte börjar tvivla i sin starka otro, när man år efter år får uppleva att det som varit dött får liv igen. Man får uppleva att solen som knappt har visat sig under vintern, åter stiger högre och högre och värmer mer och mer. Hur kan man då säga att det finns ingen högre makt som styr detta? Hur kan man då tala om big bang och att allt bara blivit till av en slump. Den perfekta naturen som varje vår och försommar visar att den omöjligt kan förändras i all sin prakt utan att en skapare med makt utan gräns står bakom allt. Tänk att det som varit dött och kallt, åter får liv igen.

 

Det samma får man som kristen varje påsk uppleva hur lidande och död plötsligt förvandlas till seger och liv. Den kalla och mörka graven lyses upp av påskdagsmorgonens första solstrålar. Kvinnorna får där se och höra att graven är tom. Budskapet om att Jesus som de trodde var död, hade uppstått och var livs levande igen, kom säkert som en stor positiv överraskning för dem. Budskapet som de sedan förde vidare till Petrus och de andra lärljungarna, måste ha varit omvälvande för de tröstlösa männen som gömt sig för judarna. De fick bråttom att själv få se det, för det var svårt att tro det som kvinnorna berättade. Lika otroligt var det för dem som för en afrikan som första gången kommer från ekvator-trakterna till Lappland på vintern i trettigradig kyla och får höra att om fem månader sår man och skördar allehanda råvaror till matlagning på samma plats!

 

För Gud är inget omöjligt. Tänk att den ångrande rövaren som var helt säker på att allt var förbi och slut, fick höra att han skulle vara med Jesus i paradiset idag. Låt oss därför göra som kvinnorna och apostlarna, berätta åt alla vi möter att Jesus lever och Han vill att alla ska vara med Honom i paradiset, d.v.s. ha ett gott samvete genom att tro sina synder förlåtna genom Hans namn och kraft av Hans försoningsblod.

Har Laestadianerna uppfunnit det enskilda skriftermålet (dvs att be om förlåtelse av sin nästa) innan man går till nattvarden?

 

Skriftermål betyder bekännelse eller bikt innan man går till Nattvarden. Man hör sällan att i en församling, (förutom laestadianer) som är samlad att fira Herrens Heliga Nattvard (HHN), finns någon som har anledning att göra en personlig syndabekännelse och/eller önskan om att få höra om sina synders förlåtelse, innan man tar emot Kristi lekamen och blod. Jag minns ett stormöte i Hedenäsets sporthall. Kyrkans tidning var där och efter mötet var förberedelsen innan HHN publicerad som en stor bild på första sidan i tidningen. Jag förstod av publiceringen att detta inte var så vanligt. Om jag minns rätt stod det i bildtexten: Laestadianerna tvår varandras fötter. Det var hur någon närvarande hade förklarat beteendet för journalisten.

 

Som ung tänkte man att vi i väckelsen var speciella och sådan förberedelse innan HHN aldrig förekommit tidigare innan Laestadius levt. Men när man läste Martin Luthers kyrkopostillas predikan på Palmsöndagen, såg man att detta var helt och hållet Luthers uppfattning om skriftemålet eller förberedelsen innan HHN. Beteendet var alltså redan beskrivet på 1500-talet.

 

Jag skulle vilja rekommendera er läsare och i synnerhet er unga att läsa första delen av denna Palmsöndags-predikan. Man kan se hur Luther upptäckt att djävulen vill tränga sig in i det vackraste av allt. Först beskriver han hur påven tvingade folk att bikta sig, ja han t.o.m. förbjöd en som inte biktade sig att begravas i vigd jord. Sedan varnar han för att be om förlåtelse av sin bänkgranne eller annan person i kyrkan bara för att man ska göra det eller räkna bikten/skriftermålet som en god gärning. Jesus själv varnar oss att göra som fariséerna och be långa vackra böner på gatorna bara för att andra ska se hur duktiga de är. Det samma gäller även biktandet inför HHN. Luther skriver också att det är bättre att vara utan att be om förlåtelse och utan att gå till HHN än att ogärna göra det. Om det känns jobbigt att be om förlåtelse när andra ser och man gärna vill be om, så är det bättre att göra det innan HHN börjar på en enskild plats.

 

Luther håller den personliga bikten mellan två människor så högt i värde att det t.o.m. överträffar den allmänna predikan om syndernas förlåtelse. Det blir ett mer personligt möte med Gud. Ja han t.o.m. säger att fastän du hör samma sak i Nattvarden, så bör du inte förakta skriftermålet som blir personligt i ordet som sägs där. Luther vill att vi ska tacka Gud för att vi får höra det överallt. Jag får känslan av att Luther uppmanar oss att slösa med syndernas förlåtelse, vi ska gärna lyssna till den offentliga predikan om våra synders förlåtelse, vi ska gärna trösta oss i det personliga mötet med en präst eller en vanlig kristen bror eller syster där vi får möta Kristus från hjärta till hjärta i syndabekännelse och avlösning och vi ska gärna ta emot förlåtelsen i HHN och lyssna till instiftelseorden.

 

Luther uppmanar oss att inte hålla vårt uppräknande av synder i bekännelsen som viktigare än det vi får höra av den som vi öppnat vårt hjärta för, nämligen predikan om mina synders förlåtelse (avlösningen). Det är inte vår bekännelse som gör att vi förtjänar syndernas förlåtelse utan det är tron på Gud och tron på syndernas förlåtelse som hjälper. Tron är en Guds gåva och Gud ger inga gåvor till den som redan har något själv, utan endast till den som är tom på sitt eget, precis som den botfärdiga rövaren på korset. 

 

                  Så låt mig Jesus ständigt bo i syndernas förlåtelse

                  och ha min enda frid och ro i syndernas förlåtelse.

                  Ty blott i denna fasta stad, jag lever lycklig, trygg och glad.

                                                              Lina Sandell, Sions sånger 223:7

 

 

Vilken skräckupplevelse det skulle vara om man vore på resa i ett främmande land långt borta och plötsligt upptäcker att man tappat bort börsen, pass, returbiljett och mobiltelefon. Man skulle få panik och känna hopplöshet, helt ensam och ingen förstår mig och jag förstår inte vad någon säger.

 

De flesta som reser, i synnerhet de som reser ensam, har alltid känt oron att detta skulle inträffa. Varje dag kollar man väskan och fickor att allt är på sin plats. För hur skulle man komma hem utan alla papper i ordning?

 

Som kristen har man alltid lärt sig att vårt liv här på jorden är likt en resa i ett främmande land, det rätta hemmet är i himmelen. Datumet för hemresan är inte bestämt av en själv, därför ska man vara beredd att resa vilken dag som helst. Medan jag skriver detta får jag besked om att vår granne Elin rest hem till himmelen idag. Hon som fick sitt hjärtas pass stämplat med Kristi försoningsblod på ålderns höst. Hon var beredd, hon var ett levande vittnesbörd om vad en kristens resa innebär. Elin kände sig trygg i sin tro på sin personliga Frälsare, hon längtade hem till himmelen och ville samtidigt påminna sin omgivning om att vara beredda på sin avfärd. Ingen i hennes omgivning kan komma och säga på den yttersta dagen att: -Du visste men sa inget. Hon följde Jesu missionsbefallning genom att påminna om det viktigaste.

 

Vi får ständigt be vår himmelske Fader om en stark hemlängtan från detta främmande land. Då vi har hemlängtan blir det ännu viktigare för en själv att ha koll på att resehandlingarna är i ordning. O att vi skulle få höra mer om vårt hemland i våra bönhus och kyrkor. Låt oss flitigt sjunga de kära hemlandssånger och påminna varandra om att vara beredda och ha olja i våra hjärtas lampor. Hjälp oss käre himmelske Fader att vara ljus i denna värld och påminna dem som ännu inte har fått erfara försoningen för sina synder i Kristi namn och blod. Det är det enda visum som gäller när vi ska gå över gränsen till evigheten.