Betraktelse 1 del 4
Nej, dessa tre exempel är ingen rätt kärlek, utan vi måste se vad som menas med saktmodig anda. En kristen människa som fallit i synd behöver i första hand bli påmind om Jesu kärlek gentemot sig. Samtidigt som uppmaningen att lägga bort synden med sitt rätta namn skall man påminnas om med vilken kärlek man är älskad av Gud. Istället för att få lagens hårda kalla stentavlor på sin axel, lägger den uppståndne Frälsaren försiktigt sin hand, med ett synligt hål från spiken, på axeln. När den fallne upprättas på rätt sätt, är det såsom han känner något på sin axel och vrider sitt huvud för att se vad det är. Där ser han Jesu hand med hålet efter spiken. Då får han utbrista: - Min Herre och min Gud! Då brister hjärtat än en gång av genkärlek emot sin Frälsaren och en rätt ånger för felsteget infinner sig. Då sker bikten utan tvång, man har ingen tanke på att byta egna gärningar mot nåden. Nej, man kastar sig handlöst i Jesu armar och tar emot förlåtelsen i Jesu namn och blod. Jesus har gjort allt, jag behöver inte tillföra något. Nu kan man tillsammans med medvandraren, med armarna om varandra ge nya löften och se fram emot målet. Snart kommer Han som komma skall, snart är resan slut och vi behöver sedan aldrig falla i synd eller upprätta någon mer.
Varför blir det så svårt att upprätta sin medbroder? Ja, det blir alltid svårt då man ska klara av allting själv. Tänk om vi kunde i ödmjuk bön knäppa våra hjärtans händer när vi bedrövas av den andres fall, då ska vi få se hur snart Herren vill hjälpa oss att hjälpa. Denne medbroder kommer med all säkerhet, ledd av den Helige Ande att stå till samma tjänst då vi behöver hjälp.
Nästa gång blir det en ny betraktelse.
Om du tycker att det jag skrivit är värt att läsa, tipsa dina vänner om min blogg!
