hkankerosblogg.blogg.se

Så var det då åter dags att fira nyår. Vanligtvis så önskar man varandra ett gott nytt år, men många vill tillägga ett välsignat nytt år. Många gånger räknar man välsignelse som lycka och framgång och detta är ju ett bibliskt sätt att översätta ordet välsignelse. Ibland har den slutliga välsignelsen kommit genom prövningar. Vi läser ju om Job vad han fick gå igenom.

Det har berättats om en familj som levde på den tiden då skillnaden mellan liv och död var om man hade en ko i ladugården eller inte. Far i huset hade läst sin bibel och blev orolig när han läste om Job, bl.a. Job 5:17 och  i Hebr.12:6 att den Herren älskar den agar Han. Allt gick dem väl med deras enda ko och allt de sådde och skördade räckte till för att försörja familjen år efter år. Han undrarde om allt stod väl till.

En dag hittade dom kon död i ladugården. Ryktet om olyckan spred sig snabbt i byn, grannarna kom och ville trösta familjen och fråga vad de behövde. Istället för en sörjande familj så möttes dom av lovprisningar och tacksamhet till Gud. Pappan sa att nu vet han att Gud älskar dem då Han prövar dem med detta.

 

Ett bibelord vill jag ge mig själv och alla läsare för det nya året 2014 och det står skrivet i Ordspråksboken 10:22 "Herrens välsignelse gör en rik utan möda" Det vill säga att vi ska inte lita på våra egna prestationer och sedan vänta ifall Gud fyller på med välsignelse. Allt är Guds välsignelse, till och med arbetslusten är en välsignelse.

Vi avslutar 2013 med att tacka Gud för allt vi fått under året, för alla prövningar och alla soliga dagar vi fått. Vi får börja 2014 i Jesu namn med knäppta händer och be om Guds välsignelse varje dag.

 

Den största välsignelsen är ett gott samvete genom tron (vilken är en gåva ovanifrån) och sedan ett evigt liv i himmelen. I detta gäller verkligen orden "Herrens välsignelse gör en rik utan möda".

 

Ett välsignat nytt år till er alla.

Efter det senaste regeringsuttalandet om att tillåta präst och psalmsång vid terminsavslutningar, har återigen kraftiga reaktioner fått stor plats i media. Man skriver bland annat: "Befria barnen från Gud!". Man talar om det hemska att påverka de stackars barnen om sagorna från bibeln. "Låt barnen växa upp i en kristendomsfri skola och låt dem välja att följa Gud när de är vuxna" säger dom. Det verkar finnas en rädsla för att barnen ska föras vilse in i kristendomen.

 

Jag har pratat med många äldre som gått skola under 40- och 50-talet. De berättar om psalmsång och kristendomsundervisning flera gånger i veckan. Om kristendom skulle vara farligt så borde var och varannan 40-talist sitta i kyrkan eller bönhuset varje söndag. Hur tomt ekar kyrkorna i Sverige idag? Var är alla dom av kristendomen vilseförda 40-talisterna? Vad är de rädda för som ojar sig över skolavslutningar i kyrkan? Vad är två gånger per läsår, jämfört med varje vecka?

 

Är folk rädda för en kristendom som leds av bibelord och ger följande konsekvenser om de följs utan inblandning av mänskligt förnuft: 

- En värld med mindre splittrade familjer.'

- En värld med mindre könssjukdomar.

- En värld full av förlåtande hjärtan.

- En värld full av ångrande människor.

- En värld full av människor som vill hjälpa andra.

- En värld full av antirasism.

- En värld full av barn som växer upp i lyckliga hem.

- En värld full av nykterister.

- En värld med fler kärleksfulla människor.

- En värld med färre egoister.

- En värld med färre fördomar.

med mera.

 

Är det detta man är rädd för när kyrka och Gud kommer på tal?

 

Kom inte och säg att de finns hemska exempel bland kristna. Det vet jag. Men jag vill bara påpeka att ju mer bibelgrundad kristendom som lärs ut, desto mindre hemska exempel. De som kallar sig kristna och orsakar bråk och barnmisshandel utan ånger för det man gör, har inte läst och tagit till sig bibelorden i barnslig ödmjukhet.

 

Orsaken till elände i världen eller tråkigheter bland såna som kallar sig kristna, är bristen på rätt kunskap om bibeln. Det är djävulens största vinst om han får oss så långt som möjligt från Guds ords läsande, lärande och hörande.

 

En julberättelse som tål att läsas varje jul:

 

Efter senaste inlägget kommer andra minnen från ungdomsåren. Ett av de märkligaste jag fått uppleva hände under min militärtjänst som nittonåring. I vårt logement sov 16 grabbar och när ljuset släktes på kvällarna kunde vi diskutera i mörkret innan det var dags att sova.

 

En kväll började en del av gänget berätta om sällskapandet med flickor. En av pojkarna berättade om ett tillfälle när han hade två förhållanden samtidigt på olika orter. Det fungerade ända tills flickorna överraskade honom och varandra genom att samtidigt komma till en festplats när han hade en så kallad ledig helg från sina flickor. Det uppstod sedan en ganska hård debatt om ifall det var okay att vara otrogen sin flickvän eller hustru.

 

Mitt under diskussionen under en kort paus mellan argumenten, såg jag från sidan mig själv sätta mig upp i sängen där i mörkret. (Alla visste om att jag var kristen.) Jag började berätta för mina lumparkompisar om hur jag blivit uppfostrad i denna fråga. Jag berättade om hur ett förhållande mellan man och kvinna under sällskapstiden och senare i äktenskapet fungerar enligt den bibliska läran. Jag tog fram positiva exempel jag själv sett på nära håll i församlingen. När jag såg mig själv sitta där och berätta så var jag så förvånad att jag inte kunde koncenterera mig på vad jag hörde bli sagt. Därför kommer jag inte ihåg mer än delar av talet. Lika plötsligt som jag reste mig upp så lade jag mig ned efter att ha sagt det som skulle bli sagt. Eftrer några sekunders tystnad hördes en röst från en säng från hörnet: - Kero har nog rätt! Sedan var det tyst och ingen sa något mer den kvällen. 

 

Något liknande har inte hänt före eller efteråt i mitt liv. Det var en märklig känsla efteråt inombords. Ingen av kamraterna från vårt logement har efteråt kommenterat det jag sa. Det enda jag märkte efteråt var att de visade respekt för min tro resten av tiden i armén.

På ett bröllop blev jag påmind om en mycket speciell händelse från min ungdomstid. Det kändes lämpligt att berätta det på bröllopet då det var många ungdomar närvarande. Jag vill också dela med mig till läsarna om vad som hände, trots att det känns motigt att berätta om sig själv.

 

Under ungdomsåren studerade jag till lädertekniker (Apg. 10:6) och en av hemresorna från Tyskland skedde med tåg. När jag bytte i Hamburg, så klev ett gäng svenska ungdomar in i min kupé som också skulle hemåt. Två av flickorna hade varit på ett disco i Amsterdam och fått en drog som heter extasy i sina glas utan att veta om det. Effekten blev obehaglig och när de klarnat tog de första bästa tåg hemåt. En annan grabb hade varit i Tyskland och fått tag på hasch som han ville röka i gången utanför kupén. När han och de andra gick ut, lämnades jag och en av Amsterdam-flickorna kvar. Jag sa utan att tänka desto mer att: - Skönt att man inte behöver sånt där. 

 

-Vad menar du med det? frågade hon. Jag var då mer eller mindre tvungen att säga B när jag sagt A, så jag berättade om min uppväxt i ett kristet hem. Hon frågade en hel del och jag fick liksom plocka upp ABC-boken i kristendom för att hon skulle förstå. Hon visste lika mycket (eller lite) om Jesus som hon visste om Allah och Buddha. Efter ett tag blev det en stunds tystnad i kupén, sedan säger hon: -Vad orättvist att du fått växa upp i ett kristet hem! De andra ungdomarna kom tillbaka och det blev inga fler diskussioner på det andliga planet.

 

Själv har jag många gånger funderat på hennes ord: -Vad orättvist att du fått växa upp i ett kristet hem! Det som man upplevt som en självklarhet, blev plötsligt något stort och värdefullt. Jag hade fått en skatt som någon var avundsjuk på. Jag har många gånger efteråt känt mig lite skamsen över hur sällan jag varit tacksam över att jag fått födas i ett kristet hem. Jag tror denna erfarenhet i tågkupén var till nytta för mig.

 

Jag har inget emot att även andra får höra och läsa om det som hände mig, särskilt ungdomarna borde få höra detta. Så dela gärna med dig av denna berättelse till andra som vuxit upp i kristna hem.

En stjärnklar vinterkväll gjorde vi en promenad och jag förundrade mig återigen över Guds fantastiska skapelse när jag såg himlavalvet med alla stjärnor. Jag började tänka på hur underbart perfekt allting var skapat, hur årstider år efter år växlar i rätt följd. Tänk att allt som är dött och fruset under vintern, åter får liv när solen börjar värma på våren. Ja hur stort är det att solen finns? Denna himlakropp är perfekt placerad i förhållande till jorden så att vi ska ha ett gynnsamt klimat att leva i. Tänk på hur våra kroppar är skapade, en perfekt mix av olika molekyler som ingen kan förstå hur det igentligen fungerar.

 

Det som slog mig den kvällen var hur stark otron måste vara hos ateisten. Ju mer man läser och lär sig om allt vad vi ser av det skapade så kan man inte undgå att börja tvivla på skolböckernas beskrivning av en stor smäll, big bang eller vad man nu kallar det. Vilken stark otro man måste ha för att säga att allt har skett av en stor slump. 

 

Igentligen är det ett indirekt erkännande av Guds existens när vetenskapsmännen talar om miljoner och miljarder år för att beskriva utvecklingen från ingenting till dagens tillstånd. Särskilt när man tror på skapelseberättelsen så kan man se det stora i utvecklingen. Tänk att det som människans förnuft tänker sig hända på miljoner år, har skett på en sekund i och med att Gud sa ett ord.