hkankerosblogg.blogg.se

När man läser apostlarnas brev, så upptäcker man hur ofta just arbetet i Guds rike som de hade, att predika Guds ord, tas upp som ämne i deras brev. Vi kan ta första Tessalonikerbrevets andra kapitel som exempel. Vid detta bibelställe borde alla präster och predikanter stanna upp innan de går fram till predikstol eller altare. Som predikant ska man enligt Paulus inte gå för hårt fram i sina tal, inte heller försöka ställa in sig hos församlingen med smicker. Han vill att man ska hantera församlingen likadant som kärleksfulla föräldrar tar hand om sina sköra, känsliga och älskade barn.

 

Ingen förälder har sett sina barn lyckliga med en hårda nypors uppfostran. Ingen förälder har sett sina barn lyckliga om man låter dem få allt vad de vill, vare sig det är nyttigt eller onyttigt för dem. Som predikant eller förälder så måste man vara som en kartläsare i en rallybil. Kartläsaren förberder föraren om vad som kommer längre fram, varnar för skarpa kurvor och andra hinder på vägen. Kartläsaren får under inga omständigheter rycka tag i ratten för att försöka rätta till felen som föraren gör. Kör han fel, trots korrekta anvisningar av kartläsaren, måste han själv reda opp situationen och begära hjälp om han inte klarar sig själv. Så är det i det andliga livet också, så ska vi också hjälpa upp barnen ur syndens diken genom evangeliet. Så ska även präster och predikanter uppmuntra alla andliga dikeskörare till att vända sig till Kristus. 

 

I andra brevet till Timoteus lär Paulus i sista kapitlet hur man ska predika. "Straffa, tilrättavisa och förmana i all saktmodighet och lärdom." Återigen ser vi att präster och predikanter inte får spara på kartläsaryrket. Tänk om en kartläsare i en rallybil inte skulle varna för en eller annan fara? Inte skulle den bilen nånsin komma i mål. I samma kapitel säger Paulus att det ska predikas när det passar och när det känns opassande. Inte ska en kartläsare sluta varna för farliga gupp och kurvor, bara för att föraren verkar vara på sämre humör någongång. Här vill Paulus att predikanten och prästen ska vara konsekvent och inte anpassa sig allt efter som det kliar i åhörarens öron.

 

Det verkar inte finnas någon ände på anvisningar om hur en predikant eller präst ska vara. I samma brevs andra kapitel står det att han inte ska vara en som bråkar och käbblar. I första brevet till Timoteus tredje kapitel ser vi en lång rad med egenskaper som ska uppfyllas. Prästen, Biskopen och predikanten ska bland annat vara en hustrus man, ingen drinkare, vara en duktig pappa och så vidare.

 

Med tanke på dessa exempel ur bibeln, så undrar man ibland hur i hela världen man kan vilja nedsättas till präst eller predikant? Är det efter att ha läst dessa ovan nämnda exempel som man får detta "inre kall"? Känner man igen sig på alla dessa egenskaper och tänker; aha! detta är ju en beskrivning av mig! Hurra jag är ju klippt och skuren till prästämbetet eller till predikantsysslan! Lite svårt för en kvinna att uppfylla kravet på att vara en hustrus man, eller hur? Så nog är det något annat än bibelkunskap som ligger bakom en kvinnas strävan att bli präst.

Jag fick tillfälle att samtala med en predikant om kvinnoprästfrågan. Det blev diskussion om det som många präststuderande har sagt och säger, - jag har ett inre kall. Predikanten berättade att han frågat några kvinnor som läst till präst, till vad de blivit kallade i sitt inre kall? Svaren han hade fått var uteslutande till uppgifter som hör till diakonernas arbete. Ingen kvinna hade svarat att hon fått kallet till att predika evangeliet och leda ångrande syndare till Jesus Kristus.

 

Man börjar fundera hur många präster eller präststuderande kvinnor och även män som skulle svara att predika evangeliet, ifall de fick frågan om vad det varit som fick dem att välja prästämbetet? Har en del präster hamnat fel i sitt yrkesval genom att missat sitt kall? 

 

Vad är isåfall orsaken att de har valt fel? Är det för stor skillnad i lön? Jag har fått reda på att löneskillnaden medvetet har hållits stor mellan präster och diakoner. Detta för att inte alltför många kvinnor ska undvika att bli präster och istället bli diakoner. Med andra ord: Det är tydligen styrt uppifrån kyrkans ledning hur folk väljer uppgifter i kyrkan.

 

Om man nu känner att man vill bli präst, pastor eller varför inte predikant, för att man vill predika evangeliet och leda ångrande syndare till Jesus Kristus, så har man en biblisk vilja. Petrus uppmanar ju predikanterna att vara herdar för Guds hjord, inte av tvång, utan av fri vilja. (1.Petr. 5:2). Men risken är att man inte fortsätter att läsa vad Petrus skriver, särskilt om man vill bli präst, pastor eller predikant, av en dold anledning. Det kan nämligen vara så att djävulen lägger sig i det viktigaste ämbetet i Guds rike, att predika och utföra Jesu missionsbefallning. Han smyger runt en människa och påverkar en så att man inte märker vad som driver en till ämbetet, nämligen den egna äran. En drift som kan vara svår att känna själv, är just känslan av att få bli bekräftat genom beröm eller känslan av tillfredställelse av att stå eller sitta i predikstolen inför en lyssnande församling. Kanske andra upptäcker det före än en själv. Risken med denna drift är att man vänder prästkappan efter vinden, man predikar så att man ska duga för församlingen och få så många uppdrag som möjligt, även utanför sin egen församling.

 

Petrus fortsätter ju: att vara herdar som Gud vill och inte för egen vinning, dvs för egen ära och samla anhängare som berömmer en. Ja han uppmanar predikanterna att göra sin uppgift av god vilja. I nästa vers lyfter Petrus ner alla som börjat sväva över församlingen; - Var inte som herrar i församlingen, utan de ska vara som bra exempel för församlingen. Djävulen vill att vi ska uppsätta predikanter, medan Gud vill att vi ska nedsätta predikanter till att tjäna i församlingen. För dem som besökt de platser som Paulus predikat i Medelhavsområdet, har fått se hur arenorna var byggda för att alla skulle kunna höra utan högtalare och mikrofoner. Den som talade var längst ner och arenans läktare var trattformad där församlingen satt ovanför talaren. Här var man bildligt nedsatt.

 

Läser vi vår bibliska historia, så ser vi att det var inte avundsvärda uppgifter predikanterna hade. Vi kan ta Johannes döparen som exempel, han blev halshuggen på grund av att han inte anpassade sig till åhörarna, utan predikade Guds ord. 

 

Som församling har vi ett stort ansvar att be för dem som predikar och be Gud visa oss vem som passar till predikoämbetet. Tyvärr har vi sett i historien hur fel det kan gå när djävulen fått förleda dem som predikar i församlingarna. Många splittringar har uppkommit när församlingsmedlemmar börjar favorisera vissa präster och predikanter. Som församling har vi ett stort ansvar att läsa bibeln för att kunna känna vems anda det är som driver den som predikar. Utan bibelkunskap i församlingen, är risken för splittringar större.

Man behöver inte forska länge i ordet präst, innan man ser att det inte används som vi använder idag. I nya testamentet kallas de som hade ansvaret att predika för bland annat äldste. Äldste i församlingarna hade olika uppgifter och det viktigaste var att predika och undervisa (1.Tim. 5:17) Åt dem som predikade skulle man visa dubbel heder. I dagens språkbruk skulle vi kalla dessa äldste för predikanter eller ordets förkunnare. Paulus kallar sig själv för predikare, apostel och lärare (2.Tim 1:11).

 

Vem ska predika? De som är sända till den uppgiften. Paulus frågar ju i Rom. 10:15 hur man ska kunna predika om man inte är sänd. Vem är det som sänder? Apostlarna blev ju sända av Jesus och de i sin tur såg till att predikanter blev sända ut i världen.

 

Här har vi en bra utgångspunkt när vi ska tala om prästernas (som de kallas idag) uppgifter i kyrkan.

 

Får fundera vidare på detta....

 

 

I och med att man själv sitter i sitt bönhus och är lite utanför kyrkan och dess verksamhet, så blir det med utifrånperspektiv man ser på det som händer där. Nu blev ämbetsfrågan aktuell igen när Sverige fick sin första kvinnliga ärkebiskop.

 

Frågorna kommer tillbaka igen, varför vill man igentligen bli präst eller senare biskop? Vad är det som driver en till ämbetet? Varför strävar så många till att få bli just präster? Är det inte så att många kanske vill utföra den viktiga diakontjänsten men hamnar "fel"? Här är inte till att börja med fråga om det är kvinna eller man, utan just frågan varför?

 

Ska fundera vidare, så fortsätt följa med. Har forskat lite......

I mitt förrförra inlägg citerade jag en snutt av en sång. Den är en av mina favoriter. Passar väl bra att ni läsare får hela den mäktiga sången serverad. En sång med 6 verser kan säga mer än en timmes predikan. Sången är diktad av Anders Nilsson på artonhundratalet.

 

När jag och ett par andra personer skulle resa till Ryssland, blev det tvärstopp i tullen. Bilen vi lånade saknade originalet av registreringsbeviset. Vi hade bara en kopia.

 

I predikningar talas det ibland om att vi ska ha biljetten klar för resan till himmelen. Den biljetten ska vara stämplad med Jesu blod. Även här går det inte med någon kopia, det duger inte med att våra föräldrar tror eller trodde. Det duger inte att vi enbart umgås och följer med i en kristen församling. För att komma över gränsen från jord till himmel måste vi ha originalet, dvs en personlig tro på Jesus som sin personliga Frälsare. 

 

I berättelsen om den anställde hos konungen som hade en sjuk son, så ser vi att pappan inte själv kunde bota sin son från feberfrossan. Här behövdes hjälp från överläkaren Jesus själv. (Joh 4:49). Lika lite kan våra barn ärva tron av oss föräldrar. I denna berättelse var det gott och väl att pojken till den anställde hos konungen var sjuk. Dvs det är först när samvetet är sjukt som man söker hjälp av överläkaren Jesus. Frälsaren säger själv att Han inte har kommit för att hjälpa de friska, det är ju de sjuka som behöver vård. Han hade inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare (Mark. 2:17)

Lyssnade häromdagen på en sångskiva. Plötsligt stannade jag upp i mina tankar när församlingen sjöng:

 

Han ger här nere, vad jag behöver.

Och himla-arvet blir ändå över.

 

Tänk vilka mäktiga ord som ryms i dessa rader! Vilken förtröstansfull diktare som skrivit dessa rader. Det lyser av trosvisshet till sin Herre. Han ser till att jag har det jag behöver här på jorden. Girigheten och avundsjukan gör en ofta missnöjd, men när man tröstas med denna sång, blir det lättare att förskjuta dessa frestelser tillfälligt åt sidan.

 

Det bästa i dessa rader är ändå att jag och du får ärva himmel och salighet, trots att Gud slösat med sin välsignelse under min och din vistelse här på jorden. Allt detta av blotta nåd! Jesus har gjort allt! Jag och du behöver inte tillföra någonting.

 

Vi får knäppa våra händer och be vår himmelske Fader att Han ständigt påminner oss om hur rika vi är och hur rika vi blir då vi bevaras som Hans barn.