hkankerosblogg.blogg.se

Jag fick tillfälle att samtala med en predikant om kvinnoprästfrågan. Det blev diskussion om det som många präststuderande har sagt och säger, - jag har ett inre kall. Predikanten berättade att han frågat några kvinnor som läst till präst, till vad de blivit kallade i sitt inre kall? Svaren han hade fått var uteslutande till uppgifter som hör till diakonernas arbete. Ingen kvinna hade svarat att hon fått kallet till att predika evangeliet och leda ångrande syndare till Jesus Kristus.

 

Man börjar fundera hur många präster eller präststuderande kvinnor och även män som skulle svara att predika evangeliet, ifall de fick frågan om vad det varit som fick dem att välja prästämbetet? Har en del präster hamnat fel i sitt yrkesval genom att missat sitt kall? 

 

Vad är isåfall orsaken att de har valt fel? Är det för stor skillnad i lön? Jag har fått reda på att löneskillnaden medvetet har hållits stor mellan präster och diakoner. Detta för att inte alltför många kvinnor ska undvika att bli präster och istället bli diakoner. Med andra ord: Det är tydligen styrt uppifrån kyrkans ledning hur folk väljer uppgifter i kyrkan.

 

Om man nu känner att man vill bli präst, pastor eller varför inte predikant, för att man vill predika evangeliet och leda ångrande syndare till Jesus Kristus, så har man en biblisk vilja. Petrus uppmanar ju predikanterna att vara herdar för Guds hjord, inte av tvång, utan av fri vilja. (1.Petr. 5:2). Men risken är att man inte fortsätter att läsa vad Petrus skriver, särskilt om man vill bli präst, pastor eller predikant, av en dold anledning. Det kan nämligen vara så att djävulen lägger sig i det viktigaste ämbetet i Guds rike, att predika och utföra Jesu missionsbefallning. Han smyger runt en människa och påverkar en så att man inte märker vad som driver en till ämbetet, nämligen den egna äran. En drift som kan vara svår att känna själv, är just känslan av att få bli bekräftat genom beröm eller känslan av tillfredställelse av att stå eller sitta i predikstolen inför en lyssnande församling. Kanske andra upptäcker det före än en själv. Risken med denna drift är att man vänder prästkappan efter vinden, man predikar så att man ska duga för församlingen och få så många uppdrag som möjligt, även utanför sin egen församling.

 

Petrus fortsätter ju: att vara herdar som Gud vill och inte för egen vinning, dvs för egen ära och samla anhängare som berömmer en. Ja han uppmanar predikanterna att göra sin uppgift av god vilja. I nästa vers lyfter Petrus ner alla som börjat sväva över församlingen; - Var inte som herrar i församlingen, utan de ska vara som bra exempel för församlingen. Djävulen vill att vi ska uppsätta predikanter, medan Gud vill att vi ska nedsätta predikanter till att tjäna i församlingen. För dem som besökt de platser som Paulus predikat i Medelhavsområdet, har fått se hur arenorna var byggda för att alla skulle kunna höra utan högtalare och mikrofoner. Den som talade var längst ner och arenans läktare var trattformad där församlingen satt ovanför talaren. Här var man bildligt nedsatt.

 

Läser vi vår bibliska historia, så ser vi att det var inte avundsvärda uppgifter predikanterna hade. Vi kan ta Johannes döparen som exempel, han blev halshuggen på grund av att han inte anpassade sig till åhörarna, utan predikade Guds ord. 

 

Som församling har vi ett stort ansvar att be för dem som predikar och be Gud visa oss vem som passar till predikoämbetet. Tyvärr har vi sett i historien hur fel det kan gå när djävulen fått förleda dem som predikar i församlingarna. Många splittringar har uppkommit när församlingsmedlemmar börjar favorisera vissa präster och predikanter. Som församling har vi ett stort ansvar att läsa bibeln för att kunna känna vems anda det är som driver den som predikar. Utan bibelkunskap i församlingen, är risken för splittringar större.