Läste Torbjörn Lindahls blogg idag, han hade besökt ett av väckelsens bönhus och funderat över det poisitiva med konservatism i kristendomen. Det fick mig att börja skriva.
Visst är det bra att bevara det gamla, men det beror på hur gammalt det gamla är. Ta t.ex. psalmboken, för 75 år sedan ansågs 1937 års psalmbok inte okay bland alla i väckelsen. Idag duger den. Många andra traditioner kan tyckas gamla, men börjar man syna dem så uppnår de inte ens ett halvt sekel. Ett annat exempel är det som kallas söndagsbön. Det berättas att väckelsen försökte med hjälp av dåtidens (mer än hundra år sedan) kykoherdar att efterlikna gudstjänsterna i hemmen/bönhusen på söndagarna kl 11, med kyrkans gudstjänster. Numera vill man inte vara så konservativ på alla ställen. En modernare enklare variant är mera fromt.
Som kristen borde man inte bevara eller förkasta traditioner bara för att de är traditioner, utan vi kan väl sortera dem i ljuset av Guds ord. "pröva allt och behåll det som är gott" (1.Tess.5:21). Ibland får man höra att:
....."förr i tiden tog man inga förhastade beslut om vad man skulle göra med eller säga om olika saker. De gamla satte sig ner och djupstuderade bibeln innan de tog ställning. Fanns det Guds ord som visade hur man skulle göra, så följde man det. Fanns det inget Guds ord i frågan, så hittade man inte på egna regler.".....
Den seden borde skrivas in i alla fridsförbunds och övriga kristna församlingars stadgar.
Jag hörde en gång en politiker som skulle svara på frågor om ett problem på den ort han hade som arbetsplats. En intressant sak som fastnade, var då han skulle kommentera det som gjorts fel.
Han sa att vi fastnar ofta vid saker som görs fel och diskuterar runt omkring vad som är fel och vad som har gjorts fel. Varför inte också visa vad som gjorts rätt, försöka göra det som är rätt, uppmuntra till att göra rätt istället för att till hundra procent söka fel som gjorts, görs och kan göras?
Människan är ju ofta mer benägen på att komma ihåg, berätta vidare om eller direkt kritisera en som gjort fel, än komma ihåg, berätta vidare eller berömma en som gjort något bra. I bästa fall blir det senare gjort vid begravningen av någon duktig person.
Vad beror detta på? Är vi rädda för att någon ska bli för stolt och högmodig med för mycket beröm? Gör vi detta för att inte en ska råka illa ut och falla från högmodets höjder och själsligt slå ihjäl sig? Eller är vi rentav elaka och avundsjuka då vi hellre kritiserar än berömmer? Mår vi bättre av att skvallra om varandras misslyckande än att lyfta fram positiva saker om varandra?
Om vi fortsätter att ”köra åt fel håll”, blir det ännu fler som inte vågar göra rätt saker, för tänk om man misslyckas. Detta är förödande för samhället i allmänhet, men ännu värre för kristendomen.
Den gyllene regeln borde vara ledstjärnan i vårt beteende, det du vill att andra ska göra mot dig ska du göra mot andra.
I vanliga fall gillar jag inte skämthistorier om himlen med sankte Per, för detta ger en obiblisk bild av hur alla människor med eller utan tro släpps in i himlen när de mött sankte Per vid himlaporten. Men jag fick höra en som jag inte kan låta bli att dela med mig.
En mycket förmögen man ville komma till himlen, men inte utan sin förmögenhet. Han bad ivrigt Gud att detta skulle vara möjligt, om än bara en kappsäck. I en dröm fick han besked att detta var okay. Mannen sålde allt han ägde och växlade det till guldtackor som fick plats i en stor kappsäck. När han dog stod han vid himlaporten och berättade åt sankte Per vad han blivit lovad i drömmen. Efter en kontroll fick sankte Per besked att det var sant, men han ville ändå se vad mannen hade med sig. När innehållet visades för sankte Per tittade han med stor förvåning på mannen och frågade varför han nödvändigtvis ska ta med sig gatsten in i himlen?
För oss alla är detta inte bara en historia, utan en påminnelse hur litet våra jordiska ägodelar är värda i förhållande till vad som väntar oss i himmelen där gatorna är av guld.
