När man läser apostlarnas brev, så upptäcker man hur ofta just arbetet i Guds rike som de hade, att predika Guds ord, tas upp som ämne i deras brev. Vi kan ta första Tessalonikerbrevets andra kapitel som exempel. Vid detta bibelställe borde alla präster och predikanter stanna upp innan de går fram till predikstol eller altare. Som predikant ska man enligt Paulus inte gå för hårt fram i sina tal, inte heller försöka ställa in sig hos församlingen med smicker. Han vill att man ska hantera församlingen likadant som kärleksfulla föräldrar tar hand om sina sköra, känsliga och älskade barn.
Ingen förälder har sett sina barn lyckliga med en hårda nypors uppfostran. Ingen förälder har sett sina barn lyckliga om man låter dem få allt vad de vill, vare sig det är nyttigt eller onyttigt för dem. Som predikant eller förälder så måste man vara som en kartläsare i en rallybil. Kartläsaren förberder föraren om vad som kommer längre fram, varnar för skarpa kurvor och andra hinder på vägen. Kartläsaren får under inga omständigheter rycka tag i ratten för att försöka rätta till felen som föraren gör. Kör han fel, trots korrekta anvisningar av kartläsaren, måste han själv reda opp situationen och begära hjälp om han inte klarar sig själv. Så är det i det andliga livet också, så ska vi också hjälpa upp barnen ur syndens diken genom evangeliet. Så ska även präster och predikanter uppmuntra alla andliga dikeskörare till att vända sig till Kristus.
I andra brevet till Timoteus lär Paulus i sista kapitlet hur man ska predika. "Straffa, tilrättavisa och förmana i all saktmodighet och lärdom." Återigen ser vi att präster och predikanter inte får spara på kartläsaryrket. Tänk om en kartläsare i en rallybil inte skulle varna för en eller annan fara? Inte skulle den bilen nånsin komma i mål. I samma kapitel säger Paulus att det ska predikas när det passar och när det känns opassande. Inte ska en kartläsare sluta varna för farliga gupp och kurvor, bara för att föraren verkar vara på sämre humör någongång. Här vill Paulus att predikanten och prästen ska vara konsekvent och inte anpassa sig allt efter som det kliar i åhörarens öron.
Det verkar inte finnas någon ände på anvisningar om hur en predikant eller präst ska vara. I samma brevs andra kapitel står det att han inte ska vara en som bråkar och käbblar. I första brevet till Timoteus tredje kapitel ser vi en lång rad med egenskaper som ska uppfyllas. Prästen, Biskopen och predikanten ska bland annat vara en hustrus man, ingen drinkare, vara en duktig pappa och så vidare.
Med tanke på dessa exempel ur bibeln, så undrar man ibland hur i hela världen man kan vilja nedsättas till präst eller predikant? Är det efter att ha läst dessa ovan nämnda exempel som man får detta "inre kall"? Känner man igen sig på alla dessa egenskaper och tänker; aha! detta är ju en beskrivning av mig! Hurra jag är ju klippt och skuren till prästämbetet eller till predikantsysslan! Lite svårt för en kvinna att uppfylla kravet på att vara en hustrus man, eller hur? Så nog är det något annat än bibelkunskap som ligger bakom en kvinnas strävan att bli präst.
