hkankerosblogg.blogg.se

Har Laestadianerna uppfunnit det enskilda skriftermålet (dvs att be om förlåtelse av sin nästa) innan man går till nattvarden?

 

Skriftermål betyder bekännelse eller bikt innan man går till Nattvarden. Man hör sällan att i en församling, (förutom laestadianer) som är samlad att fira Herrens Heliga Nattvard (HHN), finns någon som har anledning att göra en personlig syndabekännelse och/eller önskan om att få höra om sina synders förlåtelse, innan man tar emot Kristi lekamen och blod. Jag minns ett stormöte i Hedenäsets sporthall. Kyrkans tidning var där och efter mötet var förberedelsen innan HHN publicerad som en stor bild på första sidan i tidningen. Jag förstod av publiceringen att detta inte var så vanligt. Om jag minns rätt stod det i bildtexten: Laestadianerna tvår varandras fötter. Det var hur någon närvarande hade förklarat beteendet för journalisten.

 

Som ung tänkte man att vi i väckelsen var speciella och sådan förberedelse innan HHN aldrig förekommit tidigare innan Laestadius levt. Men när man läste Martin Luthers kyrkopostillas predikan på Palmsöndagen, såg man att detta var helt och hållet Luthers uppfattning om skriftemålet eller förberedelsen innan HHN. Beteendet var alltså redan beskrivet på 1500-talet.

 

Jag skulle vilja rekommendera er läsare och i synnerhet er unga att läsa första delen av denna Palmsöndags-predikan. Man kan se hur Luther upptäckt att djävulen vill tränga sig in i det vackraste av allt. Först beskriver han hur påven tvingade folk att bikta sig, ja han t.o.m. förbjöd en som inte biktade sig att begravas i vigd jord. Sedan varnar han för att be om förlåtelse av sin bänkgranne eller annan person i kyrkan bara för att man ska göra det eller räkna bikten/skriftermålet som en god gärning. Jesus själv varnar oss att göra som fariséerna och be långa vackra böner på gatorna bara för att andra ska se hur duktiga de är. Det samma gäller även biktandet inför HHN. Luther skriver också att det är bättre att vara utan att be om förlåtelse och utan att gå till HHN än att ogärna göra det. Om det känns jobbigt att be om förlåtelse när andra ser och man gärna vill be om, så är det bättre att göra det innan HHN börjar på en enskild plats.

 

Luther håller den personliga bikten mellan två människor så högt i värde att det t.o.m. överträffar den allmänna predikan om syndernas förlåtelse. Det blir ett mer personligt möte med Gud. Ja han t.o.m. säger att fastän du hör samma sak i Nattvarden, så bör du inte förakta skriftermålet som blir personligt i ordet som sägs där. Luther vill att vi ska tacka Gud för att vi får höra det överallt. Jag får känslan av att Luther uppmanar oss att slösa med syndernas förlåtelse, vi ska gärna lyssna till den offentliga predikan om våra synders förlåtelse, vi ska gärna trösta oss i det personliga mötet med en präst eller en vanlig kristen bror eller syster där vi får möta Kristus från hjärta till hjärta i syndabekännelse och avlösning och vi ska gärna ta emot förlåtelsen i HHN och lyssna till instiftelseorden.

 

Luther uppmanar oss att inte hålla vårt uppräknande av synder i bekännelsen som viktigare än det vi får höra av den som vi öppnat vårt hjärta för, nämligen predikan om mina synders förlåtelse (avlösningen). Det är inte vår bekännelse som gör att vi förtjänar syndernas förlåtelse utan det är tron på Gud och tron på syndernas förlåtelse som hjälper. Tron är en Guds gåva och Gud ger inga gåvor till den som redan har något själv, utan endast till den som är tom på sitt eget, precis som den botfärdiga rövaren på korset. 

 

                  Så låt mig Jesus ständigt bo i syndernas förlåtelse

                  och ha min enda frid och ro i syndernas förlåtelse.

                  Ty blott i denna fasta stad, jag lever lycklig, trygg och glad.

                                                              Lina Sandell, Sions sånger 223:7