Tankar efter HBTQ-bruset

Efter att barn från väckelsen stannade hemma från temadagarna om HBTQ i Pajala högstadium, så gick mediadrevet igång ordentligt. Själv blev jag intervjuad av lokalradion. Andra har intervjuats av andra medier. Någon tid efter detta skedde en ännu större sak i detta sammanhang i grannlandet Finland. Ett stort steg togs där närmare den svenska nivån på eländet, i och med riksdagens omröstning om fortsatt arbete med lagändringen.
 
I ett samtal med rektorn i Pajala skola innan temadagarna, sa jag att svenska kyrkan tillsammans med några få grannländers kyrkor än så länge står ensamma bland världens alla kyrkor och religioner, på den sida som godkänner vigslar av samkönade. På något sätt försöker man få fram en bild av att väckelsen är annorlunda och ska stå ensamma och skämmas för sitt ställningstagande. I stället om man lyfter blicken globalt så hör svenska kyrkan till en minoritet bland världens alla kyrkor.
 
Bara för ett par generationer sedan så var det helt naturligt, även för hedningar, att mörkrets makt och krafter var det samma som djävulens verk. Nu när man hör media ta upp frågor kring den sexuella friheten om att leva som gifta utan att vara gift, att skydda sig mot graviditeter, att ha rätt till att göra aborter, att få rätt att följa sin sexuella läggning (HBTQ-frågan), så kommer det fram ett påstående att det finns mörka krafter som försöker hindra denna frihet, alltså de bibeltrogna föräldrarna.
 
Tänk vilken mäktig kraft djävulen har, på några årtionden har han, från att i tusentals år varit mörkrets furste, blivit avklädd sitt mörker och numera är de som försöker följa bibelns ord iklädda mörkrets klädnad. Inte konstigt att man hör rykten om att man från afrikanskt håll planerar att skicka missionärer till Sverige.
 
En fråga till oss bibeltrogna, ska vi vänta på afrikanerna eller ska sätta igång själva? 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0