Vi läser i Matteus 18 om tjänaren som var skyldig tiotusen pund/talenter till kungen. Han nekade inte sin enorma skuld och begärde att kungen skulle ha tålamod med honom, ja han ville till och med betala tillbaka det. Kungen såg och märkte hur hopplöst det såg ut och efterskänkte skulden.
Som detta skriftställe alltid har förklarats, jämför vi de tiotusen punden med den enorma otrons skuld som hedningen eller den förlorade sonen/dottern ångrar och får förlåtet av den himmelske konungen.
Man kan se ett annat bibelställe som påminner om samma sak. I Lukas 17 läser vi om de tio spetälska som blev renade. Här har det också förklarats att spetälskan är det samma som otron. De tio spetälska varken kunde eller ville dölja sin sjukdom då de ropar till Jesus och frågar om hjälp att bli rena från sjukdomen. Alla blev botade på väg till prästerna.
Om de bägge texterna skulle ha slutat där jag klippte dem, så skulle allt varit gott och väl med såväl tjänaren som med de tio spetälska. Alla elva hade otrons skulder och sjukdomar. Alla elva bekände sin otro. Alla elva fick skulden/sjukdomen efterskänkt/botad. Dom bekände sin synd, frågade om förlåtelse och fick synden förlåten. De hade ju gjort en så kallad bättring.
Men nu får jag eller någon annan inte klippa och klistra i Bibeln, vi måste ju läsa vidare. Tjänaren blev ju inte kristen trots sin så kallade bättring. En kristens kännetecken är ju ett förlåtande hjärta. Inte heller alla tio spetälska fick höra orden ur Jesu mun "din tro har frälst dig". De hade ju också gjort en så kallad bättring då de bekänt sin synd, bett om förlåtelse och blivit av med otros-spetälskan. Det viktigaste kommer så väl fram här, en av de tio blev frälsta. Inte endast med bikt utan det var tron som också behövdes för att han skulle bli frälst.
Vi kan med ledning av dessa två bibelställen konstatera att det är skillnad på ånger och sann ånger över synden. Jag har hört att en del själavårdare tillägger, "om du tror det så har du det", efter att de förkunnat syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod till en otroende människa. När man tror det så ikläds man Jesu rättfärdighetsklädnad eller med annat ord felfrihetsklädnad. Inför Gud på den yttersta dagen kan man inte komma med egna trasiga kläder eller ens små trådarav något eget på sig. Då duger endast Jesu rättfärdighetsklädnad som vävdes på golgata. Där fick Han stå ut med det som vi borde ha straffats med.
Även för barndomskristna eller de omvända hedningar och förlorade söner och döttrar gäller samma sak. Vi får inte bygga på vårt görande och sägande när vi känner synden svida på vårt samvete, utan endast till etthundra procent på Jesu försoningsverk i Hans lidande, död och uppståndelse. Detta är att leva som bättringsgörare. Själarnas stora fiende, djävulen vill få oss att bygga på hur vi gör och på vad vi säger när vi begär om syndernas förlåtelse.
Det finns sådana som bekänner sig som kristna och är rädda vid t.ex. åskväder. De tänker att om blixten slår ner i huset så dör jag, tänk om jag inte hunnit bekänna de sista synderna och fått höra dem förlåtna! Jag stackare hamnar då i helvetet! De kallar sig kristna och är rädda för att dö! Här har djävulen lyckats förvilla människan att bygga på egna gärningar och inte på Jesu fullkommliga gärning. Luther säger att vi inte ska tänka så mycket på vår syndabekännelse utan desto mer på det vår biktfar säger när han predikar synderna förlåtna. En rättfärdig människa som lever av tro, lever i ständig förlåtelse. Han eller hon vill inte bära på redan förlåtna synder och längtar efter att få höra vittnesbördet ord i evangeli predikan.
